Full text: Lifvets fiender (4,1)

LIFVETS FIENDER 
103 
bok . Otto fixerade honom och tyckte sig finna belâtenhet öfver en gissad hemlighet i leendet kring hans mun . Otto skulle blott behöfva säga sitt ärende , och han skulle le ännu bredare och ropa : »Otto Imhoff , jag känner er ! » Och medan han säger detta , gifver han ett tecken i fönstret , sä att polisen kommer . . . 
Otto teg , men tystnaden biet omöjlig . Sa började han tala med en stämma , som förekom honom tjock och främmande som kom den ur en annans strupe . Men bodbetjänten blott log och bugade . Han tog fram nâgra revolvrar , strök öfver deras blanka pipor och lekte med dem pâ disken . Han hade en hvit , mjuk hand med en grön sten pâ ringfingret . 
»Det här är nyaste modellen , » sade han . 
Otto tog en i handen , och samtidigt var det som om han i ett ögonblick varsnat en hart när oräknelig mängd af bilder — det var en läng kedja med händelser , som skulle inträffa frân och med morgondagen ända in i framtidens dunklaste ar , och alla dessa scener sag Otto för sig i en och samma sekund med visionär tydlighet . Det var han själf , som gick emot Hessler med revolveri ! i sin hand , och Hessler , liggande utsträckt framför honom , med ett märke efter en kula i tinningen , ett svart hai . icke större än en ärt . . . Förfärade ansikten sprungo tili , och plötsligt bredde sig kring honom ett tomrum , hvilket som en trollkrets skilde honom frân allt och alla . . . Det var en sal med en domare , som talade ord , soni Otto icke rätt begrep , medan bakom honom niângtaliga röster
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.