12 
LIFVETS FIENDER 
arbetslöse tiggde tjänst och den utarmade allmosor . Otto säg den lille detaljisten stâ i sin tomma butik och med stel blick äse , hvilken ström af guld soni rann in i konkurrentens kassaskâp , han säg den urspârade i skymningen stiga in pâ kommissions - kontoret och med försagd stämma falbjuda sitt arbete , han säg änkan , som lytt och lam läg i sin vindskupa och huttrande drömde om siffror , teck - nade pâ barmhärtighetslistan â bokhandelsdisken . . . Ja , tidningarna , i dem susade lifvet i hela si it blinda och planlösa virrvarr . Kärlekens myrten och orange âkte i bröllopsglam öfver dödens granris , deputa - tionen pâ väg tili den värdige medborgaren motte fängkärran , som forde hans broder tili häktet , och lyckans jubelfanfar smälte samman med nödens snyftning tili ett enda , outgrundligt ackord . 
Sä bragte tidningarna in pâ redaktionsbyrân eil storstads rikedom pâ växlande intryck , all dess buller , brâdska och nervositet . Det ringde oupp - hörligt i telefonema . Notisjägare kommo med dagens nyaste nytt . Medarbetama dryftade Stadens »on dits» öfver sina skrifbord . Med allt detta vimmel susande genom hufvudet skulle sä Otto författa sin ledare , skrifva logiskt och kallblodigt . Det var en ytterlig ansträngning för hans öfverretade hjärna och hans passionerade inbillning . När han ändtligen för sista gângen genomläste den langa , vâta korrekturrenisan , innan den lämnades ât tryckeripojken , dansade bokstäfverna för hans ögon utan inbördes sammanhang . Det kom en slapphet öfver honom , som pâminde om den dofva reak - tionen efter ett kokainrus , öfverproduktionen af före -