viottis adagio 
411 
klädde han af sig och lade alla plagg pâ en stol , sâ ordentligt och systematiskt som aldrig nägonsin förr i lifvet . 
Forst da han kommit i säng fick sorgen helt och hället makt med honom — hvarför , künde nàgon människa säga honom det , hvarför skulle han vara tvungen att vakna igen tili lânga grâ - grâ dagar af ensamhet utan innehâll , af tomhet , utan minsta intresse . Det var som om han genom detta plötsligt skilts frân allt och alla . 
Och lik ett barn , som tror sig öfvergifvet af heia världen , grät den gamie mannen sig tili sömns ,