18 
UNGDOMSNOVELLER 
skämdt barn , till hälften i ondska , till hälften i förtviflan : »den där odrägliga bokmalen . . . ta - fatt . . . förläst . » Det sista ordet efterföljdes af en bestämd knyck pâ nacken , man künde se att hon tänkt ut sin tanke för sig själf . Aldrig i lifvet skulle hon taga en sâdan där omanlig stackare tili man , som använde dag och natt tili att rota i gamia böcker och kanske tili pâ köpet skulle binda henne själf — hennes varma blod och liffulla själ — vid en stilla , enformig existens inouï studercellens fyra väggar . Aldrig ! Hu , hon kände tili de där lärda citatsherrarne , hon hade sett dem bâde hemma och här , sett dem med sina blä glasögon , krokiga ryggar och darrande händer . Det var ju inga män , de där förtorkade professorsämnena , som när de kommo ut i lifvet sâgo ut som vilsekomna handelsbetjänter , som dansade som magnetiserade järnstänger och kon - verserade som sibyllinska orakelpräster . Det var ju inga människor — docenter , adjunkter , veten - skapsmän , men inga människor . 
Annorlunda skulle han se ut , han , idealet ; ridande skulle han komma pâ sin ystra hingst i full galopp med uniformsmössan pâ det käcka hufvudet och sabeln vid sidan , och sedan han med starka armar lyft henne upp i sadeln , skulle de spränga âstad , längt , längt bort . Men Gustaf ? Minsann , han skulle fâ se , att hon icke var den , som lät sig imponeras af lians bokvisdom . 
Det kom nâgot af en glimt i ögat , ett spâr af ett spotskt leende i ena mungipan , när hon tänkte pä , hur hon skulle kokettera med sin lärda