ANF . MONER 
13 
»À , härligt ! Fâr jag frâga , hur herr konsuln sofvit ? » 
»Sofvit ! » gubben ansträngde sig tydligen för att fâ en missbelâten min pâ sitt ansikte , »sofvit ! À , dâligt , det är min eviga hufvudvärk . » 
Icke gick det an för en distingerad person vid Rivieran att omtala , att han sofvit som en stock i runda nio timmar . Sâ steg gubben upp , klädde sig , rakade sig och gick ner i matsalen . Men Inez var icke nere , hon mâdde icke väl , sade liennes kammarjungfru , och ville heller icke följa med tili järnvägsstationen . Qubben smâlog , och sedan han frukosterat , gick han ut i parken , satte en nyut - sprucken ros i knapphâlet och steg med sin van - liga värdighet upp i sin vagn . — 
Dà ekipaget väl rullat ner genom afvenboks - allén till den lânga landsvägen , kom Inez ut i parken . Hon var liten till växten , knappast medel - hög med fylliga , blodfulla lemmar . Det fräkniga ansiktet säg friskt och lefnadslustigt ut och fick en viss beslutsam prägel genom de glesa sparen till en lätt mustasch öfver den köttiga öfverläppen . Ögonen voro grâ och lifliga . De fingo en varm , glittrande glans , när hon skrattade , och en hei rad smâ skrynklor bildade sig under ögon - groparne . Men nu säg hon rödgräten ut . Hâret var brunt och smög sig utefter hufvudskâlen i blöda , vâgiga linier . 
Forst vandrade hon tungsint , tankspridd efter gângarne , men ju mer hon fördjupade sig i anläggningarne , dess mera klarnade hon upp . 
Det var ju ett helt litet konungarike för sig ,