108 
UNCDOMSNOVJiLLEK 
Brukspatronen var en satt liten karl med en ärevördig , lockig , hvit peruk öfver ett anlete , som ännu var skärt och hvitt som en ynglings , en af dessa godmodiga , tilltalande patriarkfysionomier med fylliga , röda kinder , friska , röda läppar och yfvigt , hvitt hängande skägg , hvilka komma oss att misstroget skaka pá hufvudena , om vi hän - dclsevis höra glunkas om , att ägaren icke var den hedersman , vi inbillade oss . 
Folkskoleinspektören säg yngre ut , var reslig och högväxt , och hade ett skägglöst , elastiskt an - sikte , passande för en aktör eller en präst , samt ett rikt , gult hâr , som i nacken lâg ned öfver rockkragen . 
För ögonblicket följde hans uttryckslösa grâ ögon oaflàtligt rökhvirflarne , hvilka slingrade sig rundt , rundt i den klara sommarluftcn , hans händer lâgo stilla , slappa pâ lârena , och öfver hela hans person var denna dämpade ro , som i synnerhet sjukt folk hâller af , denna eftertänksamma still - het , som ingifver tillit , om den ocksâ snarare är ett uttryck af loj intresselöshet än af en verksam mans bramfria , lugna kraft . Detta vissa affilade , afmätta , lätt blaserade lâg för resten icke ligen i hans väsende . Forst med âren hade det satt sin stämpel pâ hans sätt att vara och hans tal — det var en tid , dà han hurtigt rätande pâ sin lânga gestalt , ifrigt gestikulerande tyckte om att orda om sitt »dädlustiga vikinga - lynne» , men det var nu längesedan och hade i själfva verket kanske aldrig varit mer än en lindrig eftersläng af den litte - rärt - patriotiska götiskhet , som ännu i hans studie -