drommen om mullen och vindarne 
och de stora , stilla träden , speglingen i vattendroppen , axets tyngd i mogna säden . Visen mig än en gang världen ! 
Làten mig än en gáng lefva ! ändlöst genom ljuset följa hafvets gator , markens vägar , vara saltans skum pâ bölja , frö , som gror i tysta tegar , blomma liksom sommarängen , stá i glöd för lifvets gnista , som den alltför spanda strängen sist i afskedskyssen brista . 
Lâten mig än en gang lefva ! 
Bädden sen Salomo âter 
ner i djupa griftekullen . 
Öfver drifter , drömmar , minnen 
strön den tunga svarta mullen . 
Sofva skola trötta sinnen . 
Jord pâ händerna , som vridit 
sig i lust och kval , men frid ej funnit 
Jord pâ ögonen , som svidit . 
Jord pâ hjärtat , som förbrunnit . 
Höljen i jorden mig , vindar .