kung salomo och morolf 
Bär till ditt land mig , östan ! Solens , morgonens , min egen bygd , ur hvilkens gula töcken släktet stigit med sin sägen , ljuf af Eden , het af öken . Där i dunkla blickar brinna skaparkvalet , skaparglöden , och med nattens visdom rinna djupa brunnars mörka flöden . Bär tili ditt land mig , östan ! 
Bär tili ditt land mig , västan ! Längtans med det gröna suset och sin synrand ständigt skiftad , men med hamn i slutna huset , hemmets frid vid härden stiftad . Högt om segerfanor tala stämmors ord och viljors vimmel , och af framtid strâla svaia blâa ögon , haf och himmel . Bär tili ditt land mig , västan ! 
Visen mig än en gáng världen ! Än en gâng vili hjärtat höra sângers sâng och sagors saga och farväl med syn och öra tacksamt af all världen taga : blomman , frukten , kvinnokroppen