68 
kung salomo och morolf 
Lust mig sängen var för anden . Ej jag sjöng för att bli hörd . 
Dock allt vissnar . Trött vid sängen , trött vid diktens lif jag blifvit . Resor sju jag skiftat hud . Sâ i afton sista gângen er jag lystringsordet gifvit , 
I , min tankes sändebud ! 
Lefven väl , I mina bästa vänner frân min ungdoms tider , I som aldrig svikit än . 
Ej jag mer vili speiet fresta . Mot fullkomningen det Uder 
och den djupa skymningen . 
. ■ « ' 
Mot dess tunga brus för Spröda ljuda alla sânger , tomma mot dess svarta hemlighet . 
Lâgor , lampor sluta glöda , lifvets bilder sluta blomma , endast tystnad tanken vet . 
Natten mänskans hjärta byter . Ej jag mer vili sjunga , sia , lära — jag vili blott tili ro ! 
Själf förtrollningen jag bryter . Flygen , mina fâglar , fria ger er alia Salomo .