kung salomo och morolf 
allt har sin tid . För mig de tider ren flytt , dà man gär hand i hand , och hjärtat sig i jubel smider städs nya länkar , nya band . 
Ett band är moder , band är syster , band älskad kvinna , son och vän — ack , ljufva band för den det lyster , att ha sin fröjd bland mänskor än , men tunga band , när skimret mister det hem , där man har bott och byggt , och ensamkänslan vingen rister mot tyst och fjärran frihetsflykt . En dröm om ensam frid och tystnad har i mitt inre börjat gro . 
All jordens ömhet , världens lystnad vili sakta glömma Salomo . 
Mitt hjärta brunnit alltför mycket . 
Dess kärlek bundit allt för tungt . Det längtar kasta af sig trycket , att blifva ensamt och bli lugnt . Du älskadt band var ocksâ , broder . Jag bjuder därför dig farväl . 
morolf . 
Som skicklig lots du styrt ditt roder . Men jag din mening fattar väl . 
Dold härmen dock i talet glöder . Du Morolf lysa vili i bann ? 
En kvinna ej är värd tvä bröder , tvâ vänner skilja frân hvarann . 
Jag höll dig kär med dina griller ,