salomos själfrannsakning 
35 
SALOMOS SJÄLFRANNSAKNING . 
j - j0n borta är , min ungdomsdröm är borta ! Och som en döds jag nämner hennes namn . gtt mânhvarfs nätter , trolskt overkligt korta , och sen lik rök den flyktat ur min famn . Sä sällsamt tyst allt blifvit för mitt öra som i ett s^umt> f°r sömnen slutet rum . Jag gâr b , and träden> men kan intet höra . Är° suset dödt ? Har vinden blifvit stum ? QCh dessa tusen ljud , som jubla , bäfva frân luft och mark , frán varelser och blad , som äro lifvets andetag och väfva tili tidens lifsväf ögonblickens rad , i dag förseglat har en döfhets dvala allt dagens sorl och brusande mot skyn . Det är sä tyst , att knappast jag törs tala , men allt pâ samma gàng dock för min syn sâ klart och tunt , sä genomskinligt soligt . Jag genom rymden ock mitt hjärta ser som genom glas . Föraktligt och förtroligt , hvardagligt lägt mitt lidande sig ter . 
Ej nâgot yttre händt . Ej nâgon annan mig mer kan vâlla glädje eller kval .