KUNG SALOMO OCH MOROLF 
och stilla sig för nattens växtkraft runda fruktträdens äpp ! en , kâlens áderblad . Här strálar mânens skimmer säkert k ! arast . Här gamia lindar sötman Ijufvast strö . Här skälfver nattens drömlif underbarast kring bädden för en sjuttonârig mö . Hussvalan somnat , tyst är burens siska . Blott sakta sladdrar gárdens gamia brunn , som man i sömnen än hör halfhögt hviska en omtänksam trotjänarinnas mun . 
Sä stilla som sig själf tili ro den söfver , med runda droppar rinner vattnets ström . Dess kar blir fylldt men flyter icke öfver . Som i ett sagans kärl all nattens dröm 
4 
kan i dess lugna , dunkla djup sig tömma . Sä fast och lugnt som detta brunnens kar jag önskade att hjärtat künde gömma min mânnatts dröm i obrottsligt förvar . 
Men tyst ! Nu klirrar sakta fönsterhaken . Jag anar lösta kvinnokläders sus . 
Det är min Su . 'amith , som h vit och vaken nu öppna skall för mig sin famn , sitt hus . Ack ! Än en stund jag ville ensam vänta i detta sken . Allt är sä sällsamt skönt . Städs , när jag lyckans dörr ser öppen g'änta , jag alltid samma dunkla smärta rönt — det är väl tidens , undergângens skugga . O , Sulamith , om du vid fönstret stâr , lát nattens dagg och mánens glitter dugga pâ hvita skuldror och pâ upplöst här .