RUNG SALOMO OCH MOROLF 
MÂNSKENSNATTEN . 
Förtrollad , fjärran hvilar sommarnatten svept i sin mânglans , mystiskt hvit och sval , som om en pärla , vât af musslans vatten , omslöte rymden med sitt pärleskal . Förunderligt ! Frân öfverfyllda skâlar i natt tycks dofta själfva detta sken , som hvita kalkars vällukt frân dess strâlar i luftens dunkelhet sig löste len . 
Dock , nu förstär jag det . Frân trädens toppar gjuts honungsângan utaf nattens vind , men skimret har tili klara silfverdroppar förvandlat blommorna pâ blomhöljd lind . Sä doft och sken olösligt smält tillsamman liksom i lâgan pâ ett offerbord . 
Berusad njuter jag den dubbia flamrnan frân ljusfylld himmel och frân fruktsam jord . 
Min ungdoms mânskensnatt , välkommen âter , du djupa blâ , med din oändlighet , dar själen jublar medan ögat gräter som mot en alltför gränslös hemlighet .