kung salomo och morolf 
Det som snart skall brista blir ju sällsamt kärt , allt man mäste mista dubbelt âtrâvârdt . . 
Sorgset , vildt betagen man mot frostklar höst sista sommardagen sä intill sitt bröst famnar , som om ginge lifvet själft med den . 
Hvita fjärilsvinge , hos mig stanna än ! 
När du öfvergifvit mig , är döden när —~ just sâ har nu blifvi * Sulamith mig kär . 
Morolf . 
Alltsâ , rôda bâlet flamme grant mot skyn . Säg , kan föremälet ses med vanlig syn ? Du frân öst och västan dina kvinnor fâtt . 
Men har nu till nästan giljarstrâten gâtt ? Sulamith ! Det klingar kändt . Mig tycks jag sett blek i fältets ringar henne sväfva lätt , 
fylld af ringdanstaktens 
brus och kvällns begär ?