102 
DIKTER 
isen glöder sâsom elden , blodrödt glänsa gräs och strâ , guden kommer själf frán toppen , ynglingen med guldgul lock . Fladdrande kring gossekroppen blâser purpurbrämad rock . 
Dar han skyndar snöskredsvägen , blänker block och gnistrar sten . 
Strida strömmar öfver stegen spruta skummets silfversken . 
Gängens sus , där vildt han springer , är som storm i fältets korn , och med glansen frân sitt finger han förgyller kornas horn . 
Skrattar , själfberusad spjufver , midt bland sina kreatur , härmar bromsar , kittlar jufver , leker med sin röda tjur , mjölkar vacker stjärnkos spenar , suger munnen hvit och vât , heia boskapsflocken enar med förtrollad vallarlât . 
Men pâ motsatt topp försyunnen är han ren om en minut .