EKLOG 
Pâ mörka botten stâr en kvinna och lâter böljans droppar rinna som dunkla pärlor ur sitt hár . Hon gungar midjan där hon stâr och stilla vattenspegeln skingrar med spärrade och smala fingrar . Hur sval hon är ! Som hvit korall hon skiner under hârets svall . 
Vildt gössen stirrar ner i brunnen , och med den heta , spruckna munnen han blâser lystet , gällt och klart . Som gnistor tonerna ta fart . Men under lätta vattenhinnan än spefullt 1er den hvita kvinnan och bjuder som en frukt sin famn . Hon smeksamt ropar gossens namn . »Kom , Hylas , kom hit ner till mig . » Och stelögd lutar vallarn sig med pipan sönderbräckt i handen mot middagstilla vattenranden .