DIKTER 
EKLOG . 
Som drypande och glödhett vax nu bränner middagssoln . Sin sax själf syrsan slutat opp att slipa . En ensam , trânfull herdepipa , hvars höga toner domna hän i luftens dämm och silfversken , är allt som hörs . 
Det vallardrängen är , som blâser för sig själf pâ ängen vid betets vattubrunn . Hans flock af getter lagt sig i en skock och drömma dufna öfver tuggan om aftonsvalkan och om skuggan . Men svart som kâda , brun som bark han ligger sträckt pâ torrsvedd mark och spelande ser vâgen välla och domna i sin svarta källa . 
Men tyst . Nu bäfvar brunnens vatten och aldrig vallarn kysst om natten ett bröst sä lent , ett skinn sä hvitt , som nu han ser i källans midt .