EN MAN TILL SIN GENIUS 
Dock hvad vet jag om skuggorna och kvällen 
och drömmarna i deras skygd , 
och hvad det tänks vid lamporna i tjällen 
i dalens aftondunkla bygd ? 
Som sagans konungar mig tyckas âren 
städs öfverbjudande hvarann . 
Sä mäktiga som de med grâa hären 
jag kanske aldrig förut fann . 
Min Genius , sâ lât mig nerât vandra 
som förr med pannan hög och klar . 
När oljebergets ängslan slâr , för andra 
af nâd dölj , huru svag jag var ! 
Du gyllne dag , hvars sällhet jag fâtt njuta , 
som älskande vi skiljas ât — 
lât än en gâng mig mot mitt bröst dig sluta , 
och sâ , min Genius , framât !