94 
DIKTER 
Du , som en glans skänkt mina fröjders smycken , 
längt högre än jag själf det drömt , 
och när mig ödet räckte ângestdrycken , 
det bittraste därur ren tömt , 
du , som göt i mitt hjärta och mitt öga 
ett sken frân dina stjärnor blä , 
sä verklighetens värld mig rörde föga , 
när jag i diktens künde gâ ! 
Du höga Genius , som allt mig skänkte , 
min andes lust , min lefnads lif , 
jag , otacksamme , alltför litet tänkte 
pâ dig i dagens tidsfördrif . 
Men nu , när middagstimmens ro är inne , 
mitt hjärta endast stilla ber , 
att du , som ledt mig hit till bergets tinne , 
mig ocksä mâtte följa ner . 
Jag ser mot dalen , och mig tyckes ljuset sä främmande , sä klart och kallt , som rop och frágor ängslade i suset , blott man i skuggan gjorde halt , som , när man böjde sig mot källan , porlet ej rasta lät ens vandringsstaf , som mellan trädens svaia stillhet sorlet städs trängde frân ett okändt haf .