DIKTER 
VÂRNATT . 
Vackra , h vita vár , du , soin pâ stjärnlyst strimma tyst öfver vägarne gâr , lätt genom nattens dimma . Du , som ger växt och grodd , du , som ger sol och grönska , skänker , blott du blir trodd , hjärtana allt hvad de önska , strö nu i fulla fâng dagg och doft pâ färden , gnistor , glömska och sâng , allt , som förnyar världen . 
Men , o milda vâr , minns , att du bärer förhoppning ock för det , som aldrig fâr mera tänka pâ knoppning : dröm , som i kamp blödt slut , löften lângsamt förbrunna , trâdar , som sakta nötts ut , hur fast de en gâng varit spunna , strängar , som oförmärkt brustit , men länge mâst skälfva , tankar , som stridii och värkt , tills de left öfver sig själfva .