Full text: (2,1)

74 
DIKTER 
Osynlig mâne sken bak skogens rand och göt sitt silfverregn pà svala öar . Men vallmons rodnad brann allt mindre rödt , där den i töcknet stod pâ blomsternäset , den slöt sig som en mun , som kysst sig trött , och domnade i dagg och doft bland gräset . Sä allt blef tyst , tyst näktergalns musik . 
Själf vinden hörde upp med bladen smussla , ty drömmen sjöng , föränderlig , sig lik , som böljans droppskvalp i en blekblâ mussla .
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.