HEMLÖSA 
73 
allt tack jag künde finna efter ditt . 
Lät mina kyssar , mina ögon svara . 
Tag mig , jag äger intet , som är mitt . 
Lät cittran , som du sjunger vid , mig vara ! 
Säg blott , att här hos dig jag vissna fâr , 
mä mig den brutna rosens lott beskäras , 
som , där den lyser i en skönhets hâr , 
blott räds den stund , dà den ej mer skall bäras . » 
Där utanför , där drömde Stockholms stad 
halft slumrad in i juninattens dimma . 
Man slapp se människornas grâa rad 
och höra deras speldos - själar stimma . 
De mânga rutorna blott lyste matt 
likt gyllenläder , som i sorg mâst blekna . 
Tyst kom en svärmeriets sommarnatt 
med bleka stjärnor , som man künde räkna . 
Och diktens Stockholm var det , som man säg 
där drömma mellan gröna kyrkogârdar , 
och brustna lyrors välklang ännu lâg 
i nattblâ luft frân stilla skaldevârdar . 
Ty vingad sâng blir ej af lie fälld , 
den evig är som junis rôda skyar , 
och ungdomsstark besjöng den än den eld , 
som lif förbränner och som lif förnyar . 
Men hand i hand , som tvenne grannbarn gä en kväll pâ äfventyr mot trollsjöns vatten , nu gingo samman dessa sälla tvâ den heta stigen , som bär hän mot natten . Ren sâgo de dess dunkelgröna strand med bleka fält kring silfvergrâa sjöar .