HEMLÖSA
71
HEMLÖSA .
När juniaftons ljusa skymning föll ,
en brudkvälls bristande och hvita slöja ,
som Staden i sin lätta väfnad höll ,
de brukade i fönstersmygen dröja ,
de hemlösa , som älskade hvarann
men som en helgedom det dolt för världen ,
en ensam kvinna och en ensam man ,
som hemligt ressällskap gjort upp pâ färden .
Med solen dött i fjärran dagens sorg .
Med bladen deras själar slutat skälfva .
Som pâ ett öfvergifvet marknadstorg
det ändtligt blifvit tyst inom dem själfva .
Hon krupit samman i hans knä och gömt
sitt hufvud som en fâgels vid hans hjärta ;
hon var hans älskade , hans allt — sä ömt
han aldrig smekt som hennes skuldror smärta .
Hon krupit samman i hans knä , och en
var deras värld med samma milda blânad ,
och samma blida aftonstjärna sken
vekt , ömt och systerligt mot deras trânad .
Han talade : »Vär ljufva hemlighet , kan du dess hela fulla lycka väga ?