HEMLÖSA 
71 
HEMLÖSA . 
När juniaftons ljusa skymning föll , 
en brudkvälls bristande och hvita slöja , 
som Staden i sin lätta väfnad höll , 
de brukade i fönstersmygen dröja , 
de hemlösa , som älskade hvarann 
men som en helgedom det dolt för världen , 
en ensam kvinna och en ensam man , 
som hemligt ressällskap gjort upp pâ färden . 
Med solen dött i fjärran dagens sorg . 
Med bladen deras själar slutat skälfva . 
Som pâ ett öfvergifvet marknadstorg 
det ändtligt blifvit tyst inom dem själfva . 
Hon krupit samman i hans knä och gömt 
sitt hufvud som en fâgels vid hans hjärta ; 
hon var hans älskade , hans allt — sä ömt 
han aldrig smekt som hennes skuldror smärta . 
Hon krupit samman i hans knä , och en 
var deras värld med samma milda blânad , 
och samma blida aftonstjärna sken 
vekt , ömt och systerligt mot deras trânad . 
Han talade : »Vär ljufva hemlighet , kan du dess hela fulla lycka väga ?