Full text: (2,1)

HEMLÖSA 
71 
HEMLÖSA . 
När juniaftons ljusa skymning föll , 
en brudkvälls bristande och hvita slöja , 
som Staden i sin lätta väfnad höll , 
de brukade i fönstersmygen dröja , 
de hemlösa , som älskade hvarann 
men som en helgedom det dolt för världen , 
en ensam kvinna och en ensam man , 
som hemligt ressällskap gjort upp pâ färden . 
Med solen dött i fjärran dagens sorg . 
Med bladen deras själar slutat skälfva . 
Som pâ ett öfvergifvet marknadstorg 
det ändtligt blifvit tyst inom dem själfva . 
Hon krupit samman i hans knä och gömt 
sitt hufvud som en fâgels vid hans hjärta ; 
hon var hans älskade , hans allt — sä ömt 
han aldrig smekt som hennes skuldror smärta . 
Hon krupit samman i hans knä , och en 
var deras värld med samma milda blânad , 
och samma blida aftonstjärna sken 
vekt , ömt och systerligt mot deras trânad . 
Han talade : »Vär ljufva hemlighet , kan du dess hela fulla lycka väga ?
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.