JUNKERNS HISTORIA 
Mellan steiiarna väfde gräset bàrd . Där sâg ut som en orensad kyrkogârd . 
Och gârdvarn , som trög öfver tröskeln läg knappt Iyfte pâ hufvut , när junkern han sag . 
Men därinne i hallen , där sutto de tvâ pâ vanda platser — fast gamia och grâ . 
»Du kommer sent pâ dagen , min son , men sâ är det ocksâ längt ifrân . » 
Sâ ljöd det frân faderns karmstol kort . Det var , som i dagningen han dragit bort . 
Och blicken han fick var trött och skum , som han kommit blott ur ett annat rum . 
När modern räckte sin panna tyst , det var som en helgonstod han kysst . 
Ty iskall var pannan — och târ ej föll mot handen , som envist i skytteln höll .