52 
DIKTER 
VII . JÜNKERNS HEMKOMST . 
Nur junkern kom âter eil högsommardag , ren lyste aftonrodnadcn svag . 
Han hade försinkat sig dagen läng 
med suckar och drömmar och sorg och sang . 
Ty hvar sten , lian i skogen kände igen , han talat vid , som man talar vid vän . 
Och trädfen längs vägen , som buktade hem , hur hade han ej förtrott sig tili dem ? 
Och broderligt mildt som i forna dar var skogens djupa och susande svar . 
Nu dunkade hjärtat och pulsen slog , 
dà han in genom hvalfvet pá borggárden drog .