DIKTER 
Reskamrat , du i fjärran land under främmande himmel log mot min längtan , tryckte min hand , ledsven i Babylons vimmel . Ensamhetssorgen som David du sjöng fràn min själ med din stämma — Var du mitt sällskap , endast du , hjärtat kände sig liemma . 
Sä har du följt mig frán barndomens dar växlande skepnad med áren . 
Innerst dock alltid densamma du var , blifver väl ocksâ till bâren , drömmerska , älskande tankens stài , men i din tonvärld fângen , svärmande svenska modersmâl med ditt kvällsus i sängen . 
Dig jag tjänar som tacksam son , allt hvad jag äger du skänkte . 
Smedens konst är ju eldens lân . 
Allt jag drömde och tänkte kommer frân dig , som jag dyrka skall , tills mer ej lifstráden spinnes . 
Bönhör mig , sá när läppen är kall man i ditt tempel mig minnes .