DIKTER 
Domar hörde niaka och son , folket , som bönföll i kvällen . Men som med dödens tysta hän bättre blott sof han mot hallen . Tanken flydde lik frigjord ström längt frân de klagande alla . Leende hviskade lian i sin dröm främlingsordena kalla : 
»Den som känner hunger och törst , om han vili lefva , spörjen ! 
Alltsà bief eder klagan störst , när som för sent I sörjen . 
Sparen gräten för tempel och torg , skänk den dagarnas dârar . 
Sörjen likars och lefvandes sorg — mig röra ej edra târar . 
Drottningen glömmer hos kammarsven skilsmässotimmens sveda . 
Folket fár gudar och kungar igen , son min fâr lycka och leda . 
Men jag vili sofva i tidernas tid , borthängdt svärd under ärgen , sofva och finna allt djupare frid , djupare allt in i bergen . »