DIKTER 
Glädjen krusas som motvillig gast , mutas med guldet i flaskan . 
Sinnets fröjd är en drifhusväxt , vissnar som blomma i kruka . 
Blodets sprâk blir en bibeltext , lust kailas synd eller sjuka . 
Kärlek är ej befrielsens sâng , men ett svârmod gemensamt . 
Stolta och blyga pâ samma gang bära det bästa de ensamt . 
Alla de drömt om en högsta lott , men sig dock nöja med niter . 
Äfven pâ samma örongott hjärtana bli eremiter . 
Gomma bak làs siila kostbara ting , nycklarna själfva tappa — fattiga gâ med en kungaring dold under hvardagens kappa , sitta vid samma bord och se ljusen lângsamt förbrinna , ständigt iner främmadt och fruset le , aldrig försoningen hinna ! 
Mognad visdom och sträfsamt lif vira ej krans kring liaren , hvassare blott som en slipad knif viljan varder med âren . 
Hârdare ord och bardare drag , strängare själfplägarrisen , men med vilda och brusande slag känslan än slâr under isen . 
Kärfva och mörka i âldern de stá , stormslitna furornas likar ,