66 
nya dikter 
människor därinne , men alla de afbildade figurerna pâ duk , i sten och trä fingo i halfdunklet ett säll - samt lif , som ville de med lappar , krusade af vunnen kunskaps leende , meddela de oinvigda de tydda gâtornas hemlighet . 
Hans gick fram och âter i de halfskumma skeppen , som med sitt eko âtergâfvo det trotta och det otâliga i hans steg . I ett litet sidokapell brann framför en Mariabild en ensam silfverlampa , hvilkens rôda lâga flammade och ängslades i skymningen . Till den gick han smâleende som mot en bild af sig själf . Sakta foli han pâ knä , och med ansiktet i sina händer hviskade han : »Maria , du enda ut - valda , se , ocksä jag är som den lilla silfverlampan , hvilkens rôda lâga snart förbrunnit , och jag tackar dig för branden , som förtär mig . . . Jag är som urnan , hvilkens salfva förrinner omärkligt men sä - kert genom den osynliga sprickan , och jag välsignar dig för det sâr , för hvilket jag fâr förblöda . Men allra mest välsignad vare du , för ditt förbarmande med mig , därför att du gifvit mig denna gränslösa vämjelse vid mig själf och världen , som är ett tecken 
pâ , att jag öfvervunnit det värsta och snart blir kallad bort . »