:k litet
dömma
ler, en
du att,
Ina da-
rat med
ar och
2 öfver
3 med!
Nn varit
kunde
känner
sträckte
rne, ett
1 på de
Det var
'» sade
yte och
1e män,
på sista
Jen nya
rna. och
DYKUNGENS DOTTER.
29
den helige Ansgarius hade hunnit upp till Hedeby vid Slien,
sjelfva liten Helga hade hört om tron på hvita Christ, som
af kärlek till menniskorna hade gifvit sig sjelf för att frälsa
lem; det hade hos henne, som man säger, gått in igenom ena
örat och ut igenom det andra; ordet kärlek tycktes hon en-
dast då hafva någon känsla för, när hon i den ömkliga grod-
skepnaden kröp ihop i den afstängda kammaren; men vikin-
3afrun hade lyssnat till och känt sig underbart gripen af de
berättelser och sägner som gingo om sonen af en enda
sann Gud.
Männerna som hemkommit från härtåget, talade om
präktiga tempel af huggna dyrbara stenar, resta åt honom,
hvars bud var kärlek; ett par tunga gyllne kar, konstrikt
utskurna och helt och hållet af rent guld, voro hemförde,
hvart och ett hade en egen kryddoft, det var rökelsekar,
som de kristna presterna svängde framför altaret, der aldrig
blod flöt, men der vinet och det invigda brödet förvandlades
till Hans blod, som hade offrat sig sjelf för ännu ofödda
slägten.
I timmerhusets djupa stensatta källare var den fångne
unga kristna presten nedförd, om händer och fötter bunden
med bastrep; vacker var han »som Balder» sade vikingafrun,
och hon rördes af hans nöd, men ung Helga ilrade för att
ett rep skulle dragas genom hans knän och bindas vid de
vilda oxarnes svansar.
»Sedan skulle jag släppa hundarne lösa, hej! hvad det
skulle gå öfver mossar och kärr ut åt heden! det skulle
vara lustigt, och ännu lustigare att kunna följa honom i
[arten I»