”Soppa på en korfsticka.” 
”Det var en utmärkt middag i går!» sade en gammal rått- 
hona till en annan som icke varit med på kalaset. »Jag satt 
numro tjuguett från den åldrige råttkungen; det var ingen 
plats att skämmas för! Vill ni veta rätterna, som voro 
mycket väl valda? mögladt bröd, fläsksvål, taleljus och korf 
— och så samma rariteter omigen; vi fingo så godt som 
två middagar på en gång. Det rådde en allmän trefnad 
och förtrolighet, som i en familjekrets. Icke det minsta 
blef öfver mer än korfstickorna; samtalet föll på dem och 
så blef det fråga om att laga soppa på en spik eller en 
korfsticka, hvilket kommer på ett ut. Alla hade vi hört 
talas om, men ingen hade smakat den soppan, ännu mindre 
kunde någon laga den. Det dracks en lyckad skål för 
uppfinnaren, »som ansågs förtjent att bli fattigvårds-före- 
ståndare», var det icke qvickt? Och den gamle råttkungen 
reste sig upp och lofvade, att hvilken af de unga råttorna, 
som kunde laga den omtalta soppan mest välsmakande, 
skulle bli hans drottning. Ett år fingo de till beredelsetid. 
»Det var icke så dumt det!» sade den andra råttan, 
»men huru lagar man den soppan?»