varit 
förbi 
h det 
ljupt 
vå ett 
Nopp, 
pnade 
äg elt 
ur ett 
n, att 
1, Men 
a flic- 
näck- 
on, Ȍ 
något 
n liten 
arnet: 
huset, 
singa- 
rr det, 
upp 
DYKUNGENS DOTTER. 
7BR 
Det har jag ju sagt från första stund!» sade storkmor, 
stänk nu litet på dina egna, det är snart tid att resa; det 
börjar att kittla mig under vingarne! göken och näktergalen 
äro redan sin kos och vaktlarne hör jag säga att vi snart få 
god medvind! Våra ungar stå sig nog vid manövrerna, om 
jag känner dem rätt.» 
Nå, hvad den vikingafrun blef glad, då hon om morgo- 
nen vaknade och fann det lilla vackra barnet vid sitt bröst; 
hon kysste och klappade: det, men det. skrek förfärligt och 
väsnades med armar och ben, det tycktes alls icke nöjdt; 
slutligen gret det sig till sömns och som det då låg der var 
Jet något det sötaste man kunde se. Vikingafrun var så 
glad, så lifvad, så kry, hon fick en aning att vikingen med 
alla sina män skulle komma lika oförmodadt som den lilla, 
ach hon och hela huset fingo så brådtom, att allt skulle vara 
i ordning. De långa brokiga tapeterna, som hon och hennes 
tjenarinnor virkat med bilder af deras afgudar, Odin, Thor 
och Frey, som de kallades, upphängdes, trälarne måste blank- 
skura de gamla sköldarne som utgjorde prydnader, dynor 
lades på bänkarne och torrt bränsle på eldstaden midt i salen. 
på det att brasan lätt skulle tändas. Vikingafrun deltog sjelf 
dermed, så att hon om aftonen var mycket trött och sof godt. 
Då hon mot morgonen vaknade blef hon högeligen för- 
skräckt, ty det lilla barnet var försvunnet; hon sprang upp, 
tände ett torrvedsbloss och lyste i alla vrår, och då låg, der 
hon sträckte siva fötter i sängen, icke det lilla barnet utan 
en stor, ful groda. Hon vämjdes deråt och tog en stor stör 
för att slå ihjäl grodan, men denna såg på henne med så 
underliga. sorgsna ögon, att hon icke kunde slå till. Ännu