Dykungens dotter. 
Ntorkarne berätta sina små så många sagor, alla från kärret 
och mossen, och de äro allmänneligen afpassade efter ålder 
och fattningsgåfva; de minsta ungarne äro roade af att man 
säger »krible, krable, plurremurra!» de tycka det är utmärkt 
bra; men de äldre vilja ha något med djupare betydelse eller 
åtminstone något som rör slägten. Af de två äldsta och 
längsta sagor som bibehållit sig bland storkarne, känna vi 
alla den ena, den om Moses, som af sin mor blef utsatt i 
Nilens vatten, hittades af konungens dotter, fick god uppfost- 
ran och blef en stor man, fast vi icke veta hvar han ligger 
begrafven. Det är ingenting ovanligt! 
Den andra sagan kan ännu ingen, kanske just derför 
att den händt oss nära. Den sagan har gått från storkmor 
till storkmor i tusen år och hvar och en af dem har berättat 
den allt bättre, och vi berätta den nu allrabäst. 
Det första storkparet som kom upp med sagan och lefde 
i den, hade sin sommarboning på vikingens timmerhus vid 
vildmossen i Vendsyssel; det är i Hjörings län högt upp mot 
skogen i Jutland, för att uttrycka oss lärdt; der är ännu en 
ofantligt stor mosse, hvarom man kan läsa i länsbeskrifningen. 
Här var fordom hafsbotten, men den har höjt sig, står det 
deri; den sträcker sig milsvidt åt alla håll, omgifven af sum- 
viga ängar och gungande kärr, med torfmossa, hjortron och 
öm 
för 
för 
hur: 
Ja, 
röre 
brui 
hvit 
gåer 
kläd 
med 
den 
af u 
lör 
kon 
som 
mos 
vi t 
stor 
mer 
mel 
på 
Var 
kor