310 DET NYA ÅRHUNDRADETS SÅNGGUDINNA.
pojkaktigt sjöng ur sin verkliga skaldesjäl. Mycket, alltför
mycket har hennes amma berättat henne; hon känner
Eddan, den gamla urmormors-moderns fasaväckande sagor,
der förbannelserna susa med blodiga vingar. Österlandets
hela »Tusen och en natt», har hon hört på en qvarts timme.
Det nya århundradets Sångmö är barn ännu; dock har
hon sprungit ut ur vaggan; hon är full af vilja, utan att
veta hvad hon vill.
Ännu leker hon i sin stora barnkammare, der hon
har fullt upp med konstskatter och rococo. Den grekiska
tragedien och det romerska lustspelet stå der meislade i
marmor; nationernas folkvisor hänga som torkade örter på
väggarne; då hon kysser dem, uppfriskas och dofta de. Hon
Omsusas i eviga accorder af Beethovens, Glucks, Mozarts
och alla de stora mästarnes tankar i toner. På bokhyllan
äro undanställde så många, som på sin tid voro odödliga,
och här är godt rum för många andra, hvilkas namn vi
höra klinga genom odödlighetens telegraftråd, men som dö
med telegrammet.
Förskräckligt mycket har hon läst, alltför mycket; hon
är ju född i vår tid; ofantligt mycket måste glömmas igen,
och Gudinnan skall förstå att glömma.
Hon tänker icke på sin sång, som skall lefva genom
ett nytt årtusende, liksom Mose dikter lefva och Bidpais
guldkrönta fabel om räfvens list och lycka. Hon tänker
icke på sin sändning, sin lysande framtid, hon leker ännu,
under nationernas kamp som skakar luften, hvilken bildar
klangfigurer af pennfjädrar och kanoner, kors och tvärs,
runor, som äro svåra att tyda.
b
h
fy
Oo
2
RQ
f