BUTELJHALSEN.
flyga, men det skulle hon; nu föll den ned i den täta vas-
sen vid den lilla skogssjön ; buteljhalsen mindes ännu så
lifligt huru den låg der och tänkte efter: »Jag gaf dem vin
och de gålvo mig pölvatten, men det var välment!» Den
kunde icke mera se de förlofvade och de förnöjda gamla,
men den hörde dem ännu länge jubla och sjunga. Så kom
två små bondpojkar och tittade in ibland vassen, fingo se
buteljen och togo den, nu var den försörjd.
Hemma i skogskojan, der de bodde, hade deras äldre
broder, som var sjöman, i går varit och sagt farväl ty han
skulle segla utaf på en längre resa; mor stod nu och
packade in ett som annat, det skulle far gå in till sta-
den med i afton, för att ännu en gång få se sonen före
alresan och bringa honom mors helsning. En liten flaska
med kryddadt bränvin var laggd i knytet, nu kommo poj-
karne med en större och starkare flaska som de hittat; i
den kunde gå mer än i den lilla, och det var Just en sådan
der helsosam snaps för en dålig mage; den var tillsatt med
Johannisört! Det var icke såsom förr, rödt vin, buteljen nu
fick i sig, den fick bäska droppar, men de äro också goda
för — magen. Den nya buteljen och icke den lilla flaskan
skulle med; och så kom buteljen ut igen På resa, den kom
ombord med Petter Jensen, och det var just på samma
skepp på hvilket den unge styrmannen var, men han såg
icke buteljen och hade heller icke känt igen den eller
tänkt: det är densamma ur hvilken vi druckit förlofnings-
och hemkomstskålen.
Det var väl icke vin i den, men det var någonting
likaså godt; den blef också alltid, när Petter Jensen tog
22