tilla döda 
sen känna 
någonting 
ro också 
var nära 
»skrock, 
gingo der 
säga oss» 
ästan lika 
an !» sade 
en i kras. 
Det nya århundradets Sånggudinna. 
Det nya århundradets Sånggudinna, sådan våra barnbarns 
barn, kanske en ändå aflägsnare slägtled, skola känna henne, 
men icke vi, när uppenbarar hon sig? Hurudant är hennes 
utseende? Hvad sjunger hon? Hvilka själens strängar skall 
hon anslå? Till hvilken höjd skall hon lyfta sin samtid? 
Så många frågor i vår praktiska tid, då poesien nära 
nog står oss i vägen, och man bestämdt vet, att det myckna 
odödliga», nutids-poeterna skrifva, i en framtid måhända 
endast skall existera som de med kol ritade inskrifterna på 
fängelsemurarne, sedda och lästa af en och annan nyfiken. 
Poesien måste taga del i affärerna, åtminstone gifva 
förladdning i partistriderna, der blod eller bläck flyter. 
Detta är ensidigt taladt, säger mången; poesien är 
icke glömd i vår tid. 
Nej, det gifves menniskor, som på deras »fria mån- 
Jag» känna behof af poesien och då helt visst, när de för- 
nimma denna andliga sugning i sina respektive ädlare de- 
lar, skicka till boklådan och köpa för hela fyra skillingar 
poesi, den bäst rekommenderade. Några låta sig nöja med 
den de kunna få -på köpet, eller hafva nog med att läsa 
en stump. på struten från kryddboden; den är billigare, 
och på billigt pris måste i vår praktiska tid göras afseende.