294 
SNÖGUBBEN. 
gar, hvilka man om sommaren icke kan se för de många 
bladen, kommo nu fram hvar eviga en; det var en spets- 
väfnad, så skimrande hvit, som om en hvit glans strömmat 
ut från hvarje gren. Hängbjörken gungade i vinden, det 
var lif i den, som i träden om sommaren; det var maka- 
löst vacket! Och då solen nu sken, hur tindrade icke det 
hela, som om de varit öfverpudradt med diamantstoft och 
öfver jordens snötäcke glimmade de stora diamanterna, 
eller, kunde man också tro, brunno der oräkneliga små 
ljus, ännu hvitare än den hvita snön. 
»Här är makalöst vackert!» sade en ung flicka, som 
med en ung man trädde ut i trädgården och stannade just 
bredvid snögubben, der de betraktade de glittrande träden. 
»Vackrare syn har man icke om sommaren!» sade hon, och 
hennes ögon strålade. 
»Och en sådan karl, som den der, har man då alldeles 
icke!» sade den unge mannen och pekade på snögubben. 
Han är vpperlig.» 
Den unga flickan log, nickade åt snögubben och dan- 
sade så med sin vän öfver snön, som knarrade under dem. 
som om de gått” på stärkelse. 
»Hvilka voro de der två?» frågade snögubben band- 
hunden. »Du är äldre på gården än jag, känner du dem?» 
»Det gör jag», svarade bandhunden,» hon har ju klap- 
pat mig och han har gifvit mig ett köttben; dem biter jag 
icke!» 
»Men hvad föreställa de här?» frågade snögubben. 
Förlofvade!» sade bandhunden, »de skola flytta i hund- 
koja och gnaga ben tillsammans. Veck! veck!» 
fråga 
vet 
dig! 
gård: 
köld 
men 
mig. 
varit: 
der 
kysst 
duk! 
för s 
jag :' 
står, 
ty dc 
så fö 
jag I 
uppe. 
mera. 
den : 
helt 
den ' 
djupt 
äfven