3 träd, ge-
satte han
1 häst, och
van sig upp
m ombyte,
änder med
olta städer,
sken spridt
Je starkare
beskyddare,
förvissnade
ad och bar
ne, till och
res skönhet.
ide snigeln,
göra.»
oäten, och
men ingen
skilling och
rumma och
ränder; då
att den var
w visor, och
da, och de
» hörde det
ippna sjön;
ramgång än
a icke för-
och kyrko-
DE VISES STEN.
283
rökelse : och all den hedersrökelse som kan upptänkas och
som djefvulen förstår att distillera; de allra starkaste rökel-
ser som qväfva alla andra, och skulle kunnat göra till och
med en engel vimmelkantig, så mycket mer en stackars poöt;
fan vet nog hur han skall ta sitt folk! Han tog poöten med
rökelse, så att han blef alldeles yr i mössan, glömde sin kal-
lelse, sitt fädernehem. — allt, sig sjelf med; han gick upp i
rök och rökelse.
Alla småfåglarne, då de hörde det, sörjde och sjöngo
icke på tre dagar. Den svarta skogssnigeln blef ännu svar-
tare, icke af sorg utan af afundsjuka. »Det var för mig man
borde hafva rökt», sade han, »ty det var jag som gaf honom
idéen till hans mest berömda visa, den för trumma, om
verldens gång; det var jag som spottade på rosen, det kan
jag skaffa vittnen på!»
Men hemma i Indiens land hördes icke något bud der-
om, alla småfåglar sörjde ju och voro tysta i tre dagar, och
då sorgtiden var slut, ja, då hade sorgen varit så stark, att
de hade glömt, hvem de sörjde öfver. Så går det!
»Jag skall då väl också ut i verlden, och komma bort
liksom de andra!» sade den fjerde brodern. Han hade lika
godt lynne som den honom närmast föregående, men han
var icke poöt, och just derför kunde han ha skäl till att ha
gladt lynne; de begge hade utgjort munterheten på slottet;
nu gick den sista munterheten. Synen och hörseln ha alltid
af menniskorna blifvit ansedda som de två förnämsta sinnena,
hvilka man isynnerhet önskar sig starka och skärpta, de tre
öfriga sinnena anses såsom mindre väsendtliga, men detta
var alldeles icke den fjerde sonens mening; han hade isyn-