ture, han 
en fick en 
ekopp full, 
vod finger- 
bonden och 
krattade åt 
a åhörare; 
under sin 
intryck af 
ra den. 
na döttrar, 
D åt: »»Gå 
omma och 
och af åtta 
ch de jem- 
n, så kom 
systrari»» 
vejlon sade 
och stekte 
Iren.  »»Ja 
en!»» sade 
sade dött- 
vftade ål- 
ps på den 
iwörets tråd 
app åt ån», 
sade som 
EN HISTORIA FRÅN KLITTERNA. 219 
ålmodren, »det finns många dåliga menniskor, ålljustrare!» 
men litet bortom sandreflarne, något inåt heden åtminstone, 
och det fick han löfte på. Fyra nöjsamma dagar, de ljusaste 
i hela hans barndom, randades; all Jutlands härlighet, hem- 
mets glädje och solsken, förenades i dem; han skulle på ett 
gille — på ett graföl. 
En välmående slägting till fiskarfamiljen var död; gården 
låg ini landet, öster ut, ett streck åt norr», som det hette. 
Far och mor skulle dit och Göran med. Från Klitterna 
kommo de öfver hedar och mossar till den gröna äng der 
Skjerumån skär sig väg, ån med de många ålarne, der ål- 
modren med de många döttrarna bodde, som de elaka men- 
niskorna ljustrade och skuro i stycken. Dock, menniskor 
hafva ofta icke handlat bättre mot medmenniskor; också 
riddar Bugge, som nämnes i den gamla visan, blef mördad 
af elaka menniskor, och hur god han än kallades, ville han 
ju sjelf slå ihjel byggmästaren som uppfört hans slott med 
torn och fasta murar, just der, hvarest Göran med sina fos- 
terföräldrar nu stod, der Skjerums å faller i Nissumfjorden. 
Vallbacken syntes ännu med de röda tegel-lemningarna rundt- 
omkring. Här hade riddar Bugge sagt till sin sven, sedan 
byggmästaren rest »gack efter honom och säg: Mästare 
tornet ramlar! vänder han sig då om så slår du honom ihjel 
och tager pengarne jag gal honom, men vänder han sig icke 
så låter du honom draga i frid., och svennen lydde och 
byggmästaren svarade: »icke ramlar tornet, men en gång 
skall en man i blå kappa komma vester ifrån, och han skall 
få det att ramlal» och det skedde hundra år derefter, då 
bröt vesterhafvet in och tornet föll, men godsets egare,