ETT STYCKE PERLBAND. 181 
's mig 
te det 
vi nu 
> icke 
etogo. 
3 hol- 
gatan 
.Örans 
st och 
borg; 
2 der 
gingo 
, det 
3 och 
däck 
det. 
ngde, 
anför 
men 
voro 
rsör, 
en. 
det, 
mig 
här 
Då syntes mig som den gamla staden med de små 
husen blef på en gång ljusare och större. Vi kände oss 
glada att vara i land igen; sofva kunde jag ej den natten 
för allt det myckna jag redan sett och upplefvat sedan jag 
i förgårs lemnade hemmet. 
Nästa morgon måste vi tidigt upp, vi hade en dålig 
väg med förfärliga backar och gropar till dess vi kommo 
till Slagelse, och på andra sidan var icke stort bättre, och 
vi ville gerna komma så i tid till Krebsehuset, att vi ännu 
vid dager kunde hinna gå in till Soröe och helsa på Möllers 
Emil, som vi kallade honom, ja, det var er morfar, min 
salig man, prosten, han var student i Soröe och hade just 
tagit sin andra examen. Vi kommo efter middagen till 
Krebsehuset, det var ett präktigt ställe då för tiden, det 
bästa värdshus på hela resan och den vackraste trakt, ja 
det fån I alla medgifva att det ännu är. Det var en rask 
värdinna, fru Plambek, allt i huset fint som ett nyhyfladt 
skärbräde. På väggen hängde i glas och ram Baggesens 
bref till henne, det var värdt att se! för mig var det en 
stor märkvärdighet. — Så gingo vi upp till Soröe och träf- 
fade der Emil, ni må tro han blef glad att se oss, och vi 
att se honom, han var så god och uppmärksam. Med ho- 
nom besågo vi då kyrkan med Absalons graf och Holbergs 
kista; vi sågo de gamla munkinskrifterna och vi seglade 
öfver sjön till »Parnassen», den skönaste afton jag minnes! 
Det föreföll mig att skulle man någonstädes i verlden kunna 
dikta, skulle det vara i Soröe, i denna naturens frid och 
härlighet. Sedan gingo vi i månsken i Filosofgången, 
som de kallade den vackra ensliga vägen längs sjön och