174 
BARNJOLLER. 
man ingen hvart; det hjelpte icke att läsa eller vara aldrig 
så flitig, utan födsel blefve det ingenting utaf. 
»Och alla, hvilkas namn sluta på »—sen», sade hon, 
»dem kan då aldrig i verlden bli något af! man skall sätta 
sina armar i sidan och hålla dem långt bort ifrån sig, dessa 
»sen!» »sen!» Och så satte hon sina små täcka armar i 
sidan och spetsade armbågarne, för att visa huru man skulle 
bära sig åt; och de små armarne voro så täcka. Söt var hon. 
Men grosshandlarens lilla dotter blef så ond; hennes 
far hette Mattsen och det namnet visste hon slutar på 
»—sen» och så sade hon så stolt hon kunde: 
»Men min pappa kan köpa för hundra riksdaler bröst- 
socker och kasta ut åt gatpojkarne! kan din pappa det?» 
»Ja, men min pappa», sade en författares lilla dotter, 
kan sätta både din pappa och din pappa och alla pappor 
i tidningen; alla menniskor äro rädda för honom, säger 
mamma, för det är min pappa som redigerar tidningen!» 
Och den lilla flickan rätade sig dervid, som om hon 
varit en riktig prinsessa, som har rätt att räta på sig. 
Men utanför den halföppna dörren stod en fattig gosse 
och tittade i dörrspringan. Den lille var så ringa att han 
icke ens fick komma in i rummet. Han hade vändt spettet 
åt kokerskan och nu fått lof att bakom dörren titta in på 
de ståtliga barnen som lekte, och det var ovanligt rart för 
honom. 
en ti 
det a 
slutad 
honor 
det v: 
menn. 
menni 
komm 
om k 
gissa, 
fattiga 
slutad 
fåfäng 
de är 
i den 
bara - 
»Den som ändå vore en af dem!» tänkte han, och så 
hörde hån hvad som sades, det var något som riktigt kunde 
göra en ledsen, Icke en skilling hade föräldrarne hemma 
att lägga på kistbotten, och icke hade de råd att hålla sig