1 såg på 
å henne 
»Häng 
ig höra, 
ligt, det 
ar eller 
af mig!» 
hennes 
förr än 
J i vigd 
g vägen 
tare, att 
ga kor- 
häng på! 
lät som 
t -becraf 
och an- 
tryckte 
tankar. 
spricka 
en; i en 
n af den 
vårt till- 
kund då 
vi minst 
stå och 
ut öfver 
ANNA LISBETH. 
169 
verlden. = Vi förfäras öfver hvad vi hafva burit inom oss 
utan qval, förfäras öfver hvad vi i öfvermod och tanklöshet 
hafva strött ut. Hjertat gömmer alla dygder, men också 
alla laster, och de kunna frodas till och med i den mest 
fruktbara jordmån. 
Ånna Lisbeth inrymde i tankarne hvad vi här hafva 
sagt med ord, hon var öfverväldigad deraf, hon sjönk till 
jorden, kröp ett stycke utåt den. »Begraf mig! begraf mig!» 
lät det, och helst hade hon begrafvit sig sjelf, så vida graf- 
ven varit en evig glömska af allt. — Det var allvarets 
väckelsestund med ånger och ångest. Vidskepelsen hettade 
och isade hennes blod, så mycket hon. aldrig gittat tala 
Sm, kom för hennes tankar. Tyst som molnets skugga i 
det klara månskenet, for förbi henne en syn som hon förr 
hört talas om. Tätt förbi henne jagade fyra frustande hä- 
star, elden lyste ur deras ögon och näsborrar, de drogo 
en glödande vagn, i den satt den elake godsherren, som 
för mer än hundrade år sedan hade huserat här i trakten. 
Hvarje midnatt, sades det, for han in på sin gård, men 
vände strax igen, han var icke hvit, som man säger att de 
döde äro, nej, han var svart som ett kol, ett utbrändt kol. 
Han nickade åt Anna Lisbeth och vinkade: »häng dig på! 
häng dig på! så kan du än en gång åka i greflig vagn och 
zZlömma ditt barn!» 
Skyndsammare ilade hon derifrån och hann kyrkogår- 
den; men de svarta korsen och de svarta korparne blan- 
dade sig för hennes ögon, korparne skreko som korpen på 
dagen hade skrikit, men nu förstod hon hvad de hade sagt: 
jag är korpmoder! jag är korpmoder!» sade hvar och en