160
ANNA LISBETH.
der att göra; gossen var deras och tära sin kost kunde han,
sade de, göra gagn för födan borde han, och så fick han
sköta Matts Jansons röda ko, han kunde nog rykta och
taga sig något för.
Bandhunden på herregården sitter i solskenet stolt på
sin koja och skäller på hvar och en som går förbi, iregn-
väder kryper han in, ligger torrt och lugnt. Anna Lisbeths
gosse satt vid diket i solskenet, täljde på en tjuderpinne,
på våren upptäckte han tre smultronplantor i blom, de
skulle nog få smultron, det var hans gladaste tanke, men
det blef inga smultron. Han satt i regn och rusk, blef våt
in på kroppen, den skarpa vinden torkade sedan kläderna
medan de sutto på; kom han till gården blef han snäst och
skuffad, han var ful och otäck, sade pigor och drängar,
det var han van vid — aldrig älskad!
Hur gick det vidare Anna Lisbeths gosse? Huru skulle
det kunna gå honom? hans lott var: »aldrig älskad.»
Från land blef han kastad om bord, gick till sjös på
en usel skuta, satt vid rodret medan skepparen drack;
smutsig och ful var han, förfrusen och urgräfven, man skulle
kunnat tro att han aldrig varit mätt och det hade han
icke heller.
Det var sent på året, rått, vått och blåsigt, vinden
skar kallt tvärt igenom de grofva kläderna, isynnerhet till
sjös, och der gick för ett segel en usel skuta med två mans
besättning, ja lika rätt kan man säga halfannan mans, och
det var skepparen och hans gosse. Skumt hade det varit
hela dagen, nu blef det mörkare, det var en bitande köld.
Skepparen tog sig en sup, som kunde värma invändigt!
fla:
me
trä
me
me
str
kesc
ha
vin
om
val
der
gos
ha:
en
ma
ske
än
ens
val
un«
ent
ick
SÖN
det
var
dot
le