PÅ DEN YTTERSTA DAGEN.
flögo och de gingo — det var som i en stor sal och ändå
som i en skog; naturen var klippt, utspänd, uppbunden och
ordnad i rader, konstlad som de gamla franska trädgårdarne;
här var maskerad.
»Detta är menniskolifvet'> sade dödsengeln.
Alla skepnader sågos mer eller mindre maskerade;
de voro just icke de ädlaste och mäktigaste, alla de, som
gingo klädde i sammet och guld, icke heller de sämsta och
ringaste, alla de, som gingo i fattigmansrock. — Det var
en underlig maskerad och isynnerhet var det eget att se,
huruledes de allesammans under sin förklädnad OMSOrgS-
fullt dolde något för hvarandra: men den ena ref och slet
i den andra, att det skulle blifva synligt, och då såg man
hufvudet af ett djur sticka fram; hos en var det en gri-
nande apa, hos en annan en ful getabock. en hal orm eller
en ra fisk.
Det var djuret, som vi alla bära, djuret som är fast-
växt vid menniskan, och det sparkade och det stretade och
ville fram, och hvar och en höll kläderna tätt om det, men
de andra ryckte upp dem och ropade: »Ser du! se! sådan
ir han!.sådan är hon!» och den ene blottade den andres
iselhet.
»Och hvad var djuret hos mig?» frågade den van-
drande själen; och dödsengeln pekade framför sig på en
stolt skepnad, hvars. hufvud omgafs af en brokig gloria af
lysande färger, men vid mannens hjerta dolde sig djurets
fötter, pafagelns fötter; glorian var blott fågelns brokiga
3tjert.