Full text: H. C. Andersens Historier

PÅ DEN YTTERSTA DAGEN. 
flögo och de gingo — det var som i en stor sal och ändå 
som i en skog; naturen var klippt, utspänd, uppbunden och 
ordnad i rader, konstlad som de gamla franska trädgårdarne; 
här var maskerad. 
»Detta är menniskolifvet'> sade dödsengeln. 
Alla skepnader sågos mer eller mindre maskerade; 
de voro just icke de ädlaste och mäktigaste, alla de, som 
gingo klädde i sammet och guld, icke heller de sämsta och 
ringaste, alla de, som gingo i fattigmansrock. — Det var 
en underlig maskerad och isynnerhet var det eget att se, 
huruledes de allesammans under sin förklädnad OMSOrgS- 
fullt dolde något för hvarandra: men den ena ref och slet 
i den andra, att det skulle blifva synligt, och då såg man 
hufvudet af ett djur sticka fram; hos en var det en gri- 
nande apa, hos en annan en ful getabock. en hal orm eller 
en ra fisk. 
Det var djuret, som vi alla bära, djuret som är fast- 
växt vid menniskan, och det sparkade och det stretade och 
ville fram, och hvar och en höll kläderna tätt om det, men 
de andra ryckte upp dem och ropade: »Ser du! se! sådan 
ir han!.sådan är hon!» och den ene blottade den andres 
iselhet. 
»Och hvad var djuret hos mig?» frågade den van- 
drande själen; och dödsengeln pekade framför sig på en 
stolt skepnad, hvars. hufvud omgafs af en brokig gloria af 
lysande färger, men vid mannens hjerta dolde sig djurets 
fötter, pafagelns fötter; glorian var blott fågelns brokiga 
3tjert.
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.