Full text: H. C. Andersens Historier

132 
DEN SISTA PERLAN. 
sam ; nå väl, låtom oss gå att hämta perlan, den sista per- 
lan i denna rikedom.» 
Och hand i hand sväfvade de till det ställe der feen 
för tillfället valt sitt hem. 
Det var ett stort hus med mörka gångar, tomma salar 
och en underbar stillhet; en rad fönster stodo vidöppna, så 
att den råa luften hade fritt tillträde, de långa hvita ned- 
hängande gardinerna rörde sig i luftdraget. 
Midt på golfrvet stod en öppen likkista och i den 
hvilade liket af en qvinna. ännu i sina bästa år; hon var 
så öfrvertäckt af friska doftande rosor, att blott de hop- 
knäppta fina händerna och det ädla, med invigningens 
högtidliga allvar i Gud af döden förklarade anletet, voro 
synliga. 
Vid kistan stodo man och barn, en hel skara: det 
minsta barnet satt på fadrens arm, de togo det sista af- 
skedet; och mannen kysste hennes hand, dens hand som nu 
liknade ett vissnadt löf, men förr med kraft och kärlek om- 
huldat dem. Salta, bittra tårar föllo i tunga droppar till 
golfvet, men icke ett ord kom öfver deras läppar. Tystna- 
den här rymde en verld af smärta. Och med långsamma 
steo lemnade de snyftande kistan. 
Der stod ett ljus. hvars låga flammade i luftdraget 
och sköt upp sin långa röda veke. Främmande folk in- 
trädde. lade locket öfver den döde och tillspikade det: hemskt 
ljödo hammarslagen genom husets rum och gångar. och i de 
hjertan. som blödde af sorgen och saknaden.
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.