132
DEN SISTA PERLAN.
sam ; nå väl, låtom oss gå att hämta perlan, den sista per-
lan i denna rikedom.»
Och hand i hand sväfvade de till det ställe der feen
för tillfället valt sitt hem.
Det var ett stort hus med mörka gångar, tomma salar
och en underbar stillhet; en rad fönster stodo vidöppna, så
att den råa luften hade fritt tillträde, de långa hvita ned-
hängande gardinerna rörde sig i luftdraget.
Midt på golfrvet stod en öppen likkista och i den
hvilade liket af en qvinna. ännu i sina bästa år; hon var
så öfrvertäckt af friska doftande rosor, att blott de hop-
knäppta fina händerna och det ädla, med invigningens
högtidliga allvar i Gud af döden förklarade anletet, voro
synliga.
Vid kistan stodo man och barn, en hel skara: det
minsta barnet satt på fadrens arm, de togo det sista af-
skedet; och mannen kysste hennes hand, dens hand som nu
liknade ett vissnadt löf, men förr med kraft och kärlek om-
huldat dem. Salta, bittra tårar föllo i tunga droppar till
golfvet, men icke ett ord kom öfver deras läppar. Tystna-
den här rymde en verld af smärta. Och med långsamma
steo lemnade de snyftande kistan.
Der stod ett ljus. hvars låga flammade i luftdraget
och sköt upp sin långa röda veke. Främmande folk in-
trädde. lade locket öfver den döde och tillspikade det: hemskt
ljödo hammarslagen genom husets rum och gångar. och i de
hjertan. som blödde af sorgen och saknaden.