1B OCH LILLA CHRISTINE.
fi göra det. Han var bjuden af pråmkarlen och aftonen
förut följde han hem med honom.
Bittida på morgonen sutto de två barnen högt uppe
på vedtrafven i pråmen och spisade bröd och hallon. Pråm-
karlen och hans biträde stakade sig fram, det gick med
strömmen, i rask fart nedför ån och öfver sjöarne, hvilka
tycktes liksom igengrodde af skog och vass, men alltid fanns
det någon genomfart, om än de åldriga träden böjde sig
rätt ut och ekarne framsträckte kala grenar, liksom om de
hade uppvikit ärmarne för att visa sina knotiga, nakna ar-
mar: gamla alar. dem strömmen hade lossat från stranden,
höllo sig med rötterna fast vid botten och liknade små
skogiga holmar; vattenliljorna gungade på vattnet; det var
en statlig färd! — och så kom man till alfisket, der vattnet
brusade genom slussarna: det var något för Ib och Christine
att se på!
Den tiden fanns der hvarken fabrik eller stad, blott
den gamla herrgården, och dess folkmängd var icke stor;
vattnets forsande genom slussarna och vildandens rop ut-
gjorde da den egentliga lifligheten derstädes. — När veden
var lossad, köpte sig Christines fader en stor knippa ål
och en liten slagtad gris, och begge delarna lades tillhopa
i en korg som ställdes akterut på pråmen. Nu gick det
mot strömmen hem, men det var medvind och då de satte
segel till. så gick det lika så raskt som om de haft två
hästar förspända.
Då de med pråmen voro komne så högt under sko-
gen, att de lägo vid ett ställe, hvarifrån karlen som hjelpte
att pråma blott hade ett kort stycke väg hem, så oick
[72