dåg
ndra
lott
la.
JÖP-
med
Säg
len,
HOS
ina
UNDER PILEN.
123
grenar ner till honom, trädet syntes vara en gammal. kraft-
full man, det var pilfar sjelf, som lyfte honom pa sina ar-
mar och bar honom. den trötte sonen. hem till det Danska
landet vid den öppna, kala stranden. till Kjöge stad. till
barndomsträdgärden. Ja, det var sjelfva pilen från Kjöge,
som hade gått ut i verlden för att söka och finna honom,
och nu var han funnen och förd hem till den lilla trädgar-
den vid ån, och här stod Johanna i all sin prakt. med
guldkronan på, sadan han sist hade sett henne, och ropade:
»Välkommen!»
Och midt framför dem stodo två underliga varelser;
men de sägo mycket mer menskliga ut än i barndomstiden,
de hade också förändrat sig; det var de begge pepparkakor-
na. karlen och flickan: de vände rätsidan ut och sågo bra ut.
»'Tack'» sade de begge till Anut; »du har löst var
tunga! Du har lärt oss, att mun skall frimodigt säga ut
sin tanke. eljest blir det ingenting aft. Men nu har det
blifvit aft — Vi äro förlofvadet»
Och så gingo de hand i hand genom Kjöge gator, och
de sågo mycket anständiga ut på afvigsidan, det var ingen-
ting att ammärka mot dem! Och de gingo rakt till Kjöge
kyrka. och Knut och Johanna följde efter: de gingo ocksa
hand i hand. och kyrkan stod som förr med röda murar och
frisk murgröna, och kyrkans stora dörr öppnades pa vid gaf-
vel. och orgeln hbrusade, och karlen och flickan gingo hegge
uppför gängen; »herrskapet först!» sade de. »pepparkakornas
brudpar!» och så gingo de hvardera åt sin sida för Ann?
och Johanna, och de knähöjde deruppe. och hon lutade sitt
hufvud öfver hans ansigte. och iskalla tarar runno från hen-