196 DET GAMLA HUSET.
den; men han påminner mig om historien med en tennsoldat,
som jag hade, då jag var en liten gosse» Och nu berättade
han sin hustru om det gamla huset och om den gamle man-
nen, och om tennsoldaten, som han skickade öfver till gub-
ben, för att skingra hans ensamhet. Och han berättade det
så utförligt, alldeles så som det hade passerat, så att den
unga fruns ögon tårades öfver det gamla huset och den
gamle mannen.
»Det kan ju hända att det är samma tennsoldat», sade
hon. »Jag vill gömma honom och påminna mig allt hvad
du nu berättat mig. Men den gamle mannens graf får du
lof att visa mig en gång.»
»Ja, icke vet jag hvar den är», svarade han, »och ingen
vet det. Alla gubbens vänner voro döda; ingen tog reda
på hvarest hans graf var; och jag var ju en liten gosse.»
»Hvad han måtte ba varit förfärligt ensam!» suckade hon.
»Förfärligt ensam!» sade tennsoldaten. »Men ljuft är
det dock att icke bli glömd.»
»Ljult!» upprepade något der tätt bredvid; men ingen
utom tennsoldaten märkte att det var en bit af de gamla
gyllenläderstapeterna. Den var nu utan all förgyllning och såg
ut som våt jord; men sin mening vidhöll den dock och sade:
Förgyllning förgår,
men svinläder består.»
Detta trodde dock icke tennsoldaten.
FOO YR
1
att
sko
had
sto
må