(SÅ
STOPPNÅLEN.
Långerman såg de andra öfver axeln; Guldbrand gick med
guldring om magen och lilla Per Spelman gjorde ingenting
och deröfver var han stolt. Prål var det och prål blef det,
och så giek jag i diskbaljan.»
»Och nu sitta vi och glänsa!» sade glasskärfvan. I det-
samma kom mera vatten i rännstenen, det strömmade öfver
alla bräddar och ref glasskärfvan med sig.
»Se, nu blef den befordrad!» sade stoppnålen, »jag sitter
qvar, jag är för fin, men det är min stolthet och den är
aktningsvärd!» och så satt hon rak och hade så många fun-
Jeringar.
kl
fö
sy
a
vå
sj'
Nja
»Jag skulle nästan tro att jag är född af en solstråle,
så fin är jag. Ser jag icke också, att solen jemt söker mig
under vattnet. Ack, jag är så fin att min moder ej kan
finna mig; hade jag mitt gamla öga, som bröts, så tror jag
att jag ville gråta! — men jag gjorde det ändå icke — att
gråta är ej förnämt.»
En dag lågo några gatpojkar och petade i rännstenen,
der de hittade gamla spikar, slantar och dylikt. Det var
snaskigt, men det var ett nöje för dem.
»Aj!» sade den ena; han stack sig på stoppnålen. »Det
var en ljus pojkel»
Jag är ingen pojke, jag är en fröken!» sade stoppnålen,
men iogen hörde det; lacket hade gått af och svart hade
hon blifvit, men svart ger ett tunnare utseende och derför
trodde hon att hon var ännu finare, än förr.
»Der kommer ett äggskal seglande!» sade gossen, och så
stucko de stoppnålen i äggskalet.
oHvita väggar och sjelf svart», sade stoppnålen, »det