vars of-
+» »Jag
så bröts
jag är
men de
henne
2 visste
så blir
an kan
hon nu
3 sidor.
» sporde
2ligt ut-
i se till
inb och
föll ur
det.
Hara jag
då hon
i det är
rak och
strå och
ppnålen.
osticks!
STOPPNÅLEN. 483
Se, der går en spån, den tänker på ingenting annat i verlden
än på en »spån» och det är den sjelf; der flyter ett halm-
strå, se hur det vickar, se hur det svänger sig; tänk icke så
mycket på dig sjelf, du kan stöta dig mot gatstenarnel —
der flyter en tidning! — glömdt är det som står deri, och
likväl breder den ut sig! — jag sitter tålig och stilla! 138
vet hvad jag är och det förblir jag!»
En dag var det något som sken så vackert tätt bredvid,
och stoppnålen trodde att det var en diamant, men det var
en flaskskärfva, och då den glänste tilltalade stoppnålen den
och presenterade sig som bröstnål. »Ni är säkert en dia-
mant?» -— »Ja, jag är något dit åt!» och så trodde den ena
om den andra att de voro riktiga rariteter, och så talte de
om hur högfärdig verlden var.
»Ja, jag har bott i en ask hos en jungfru», sade stopp-
nålen, »och den jungfrun var kökspiga; hon hade fem finger
på hvar hand, men något så inbilskt som de fem fingrarna,
har jag aldrig känt, de voro blott till, för att hålla mig, taga
mig ur asken och lägga mig i asken.»
»Voro de något lysande?» frågade flaskskärfvan.
»Lysandel» sade stoppnålen, »nej, der fanns bara hög-
mod. De voro fem bröder, alla födde »finger», de höllo sig
rakt upp utmed hvarandra, oaktadt de voro af olika längd;
den yttersta af dem: Tummelitott, var kort och tjock, han
gick utom ledet och bade blott ett led i ryggen, kunde blott
en gång bocka sig, men sade: att om han blef afhuggen på
en menniska, så var hela den menniskan spolierad för krigs-
tjenst. Slickipott kom i sött och surt, pekade på sol och
måne, och det var han som klämde till då de skrefvo: